Samtalet
Vi hade stått här ett tag nu. Du hade presenterat dig med stora ord, jag förstod inte riktigt varför. Jag sa så lite som möjligt, ville inte verka svår. Du tände en cigarett och jag tog tillfället att samla mig, att komma på en fråga att ställa.
-Vad fick dig till att börja med det här? Jag försökte låta genuint intresserad. För visst var jag nyfiken, vad fick dig, en sådan känd varelse, att vilja blotta sig så? Jag visste vad jag hade för anledning och någonstans ville jag få medhåll i mitt livsval. Du blåste sakta ut röken och vände dig mot mig, jag såg att du funderade på hur du skulle möta min fråga.
-Jag vet faktiskt inte, det var nog bara något som hände. Du vände dig om för att fortsätta beundra vyn som genom diset sträckte ut sig nedanför oss. Det var något sorgset kring det du sa men likaså förstod jag dig.
-Kan jag få ett cigarett, jag sträckte mig mot dig.
-Visst, ta denna sa du och plockade fram en ny till dig själv. Vi stod där och rökte ett tag, uppslukade av egna tankar.
-Dags att fortsätta! Regiassistenten skyndade tillbaka genom dörren, halvt rufsig av vinden halvt rufsig av den långa dagen.
-Ska vi? Sa jag och fimpade cigaretten.
-Visst! Du drog på munnen, jag vet inte om det var ett leende eller en grimas. Som vanligt agerade jag gentleman och höll upp dörren men du ägnade mig inte en blick. Jag vände mig om innan jag stängde efter oss. Kylan därute men friheten… Dörren gick igen och jag följde efter dig nedför den mörka trappan. Ner till studion, tillbaka till mitt måste.