Demoner
Hon sprang. Så fort att hon nästan snubblade i det höga gräset. Stråna var nära att omsluta sig kring benen, som händer som försökte hindra hennes flykt. Bara hon visste vad hon rymde från. Bara hon visste varför. Men det skulle inte hjälpa, då demonerna inte jagade utan fanns inom henne. Men hon valde ändå att springa. Ängen luktade som en torr sommarkväll. Hon snavade till då gräset äntligen fick tag om anklarna och hon föll. Föll hon till marken eller föll hon längre än så? Hon visste inte säkert. Andningen var kort och kom stötvis. Hon blundade, eller trodde sig göra det i alla fall. De var snart ikapp, hon kände det på kylan som spred sig genom hennes tår, uppför smalbenen och sträckte sig mot låren. Det stack i fötterna. Hon spärrade upp ögonen och kastade sig upp igen. Inte än, hon orkade inte än. Demonerna kallade och hon började åter att springa.
Starkt, otäckt och bra skrivet.
Tack! 🙂