Iakttagen
Hon var så trött på att alltid känna såhär. Som om hon hade kola i kroppen, seg och sliskig. Huvudet kändes som paketerat i plast, där varje andetag stannade i ett varmt fuktigt moln framför läpparna. Hon var alltid iakttagen, alltid på tå. Aldrig avslappnad. De kunde komma närsomhelst, de där som hon inte längre kunde minnas vilka de var. Men de skulle dyka upp. Igen. När hon äntligen vågade tro på att det var över kom bakslaget. Och i efterdyningarna kom svettningarna och skakningarna. Smärtan från leder som rörde sig under huden och känslan av att de bytte plats med varandra. Plågorna brukade få henne att bli liggande i flera dagar, kippandes efter luft. In och ut ur medvetande.
Allteftersom tiden gick blev kroppen starkare och inte längre lika blåslagen, men då tog rädslan över. Rädslan för när det skulle ske igen. För det gjorde det alltid. Hon levde i ett mönster av rädsla, en cirkel som återupprepade sig. Ofta önskade hon att kroppen skulle ge upp. Att lederna skulle vrida henne i sådana plågor att hon skulle försvinna in i ett behagligt mörker, bort från detta. Men det fick hon aldrig, det såg de till. De där. De som iakttog.