Där var hon igen.
Samma slitna uppenbarelse och med det sockervaddsfärgade håret som en sky omkring sig.
Idag kom hon ut från Brittas, lite som en virvelvind som hade fått upp fart och inte kunde stanna. Det kändes alltid som att hon var på språng, men vart kan man undra då hon mest höll sig i närheten, med en rastlöshet och en stirrande blick på något som ingen annan kunde se.
I sin framfart över torget, med de tunga kassarna från mataffären, stannade hon alltid till, precis vid den torrlagda fontänen. Där ställde hon ner kassarna med en suck för att rota runt i fickorna efter cigarettpaket och tändare, med keruben som tomt stirrade över hennes huvud. Det var som att hon måste ta en sista cigarett innan ett av höghusen slukade henne i sitt inre. Idag var håret rosa, men det hade skiftat under åren. Blått, grönt, svart och silverblont. Löshår, snaggat, page och permanent. Hon ändrade skepnad i en rasande fart och med en rastlöshet som lyste som en aura runt henne. Tvärtom mot vad man kan tro så såg man henne inte utomhus så ofta, om man bortsåg från rökpauserna på balkongen. Man kunde ställa klockan efter henne; 06.52, 09.52, 13.52, och några klockslag till innan natten la sig över husen och lavalampan i hennes fönster släcktes.
Hon stod där i sin gula regnponcho. I regn, snöstorm och brännande hetta. Hon var en udda fågel, det var hon. Det skulle nog många säga.
