Tid
Jag kunde se dem sitta där. I plymklädda dräkter med underligt förvrängda masker över sina ansikten. Luften var som i ett vakuum och ljuden som de åstadkom med sitt enfaldiga tjatter tycktes som i en glasburk under vatten. Som ett lock över mina öron. Jag såg ner på min kropp, var jag verkligen tillbaka här, eller var det ännu ett hjärnspöke från en svunnen tid? Jag tittade upp igen och något släppte. Vinden tog tag i grenarna som skuggade mig och fick solens strålar att försiktigt strila in mellan trädens stammar. Fåtöljernas kuddar var nu tomma och slitna och en svag doft av förruttnelse kittlade mig i näsan. Jag andades in och kunde nästan höra ljudet av stråkar. De fanns där, precis under ytan, bakom det som fanns nu. Ett gällt skratt fick mig att rycka till. Adrianne! Men när jag vände mig mot henne var hon borta, som ett spöke. Jag mindes doften av hennes hår, nästan som om det fladdrade förbi nu, mitt i ett danssteg. Jag blundade hårt och när jag öppnade ögonen var de alla där. Toby, Adrianne, Kitty och Rebecka. Ingen tid verkade ha förflutit. Kitty höjde sitt glas till en skål, hennes mask förvrängdes i solens ränder och jag kände blickarna på mig. De väntade. Luften blev stilla. Det surrade i öronen när vakuumet kom tillbaka. Jag blundade igen, överlade med mig själv fast jag redan hade alla svar. Jag öppnade ögonen. De satt kvar på samma sätt, nästan övernaturligt stilla. Jag såg dammkornen som dansade i ljuset och tog ett kliv emot dem. En muskel ryckte i Adriannes mungipa, nästan triumferande. Jag tog ett steg till. Värmen de utstrålade slog emot mig. Det surrealistiska, åtråvärda i deras värld påminde mig om den jag en gång varit. Ett steg till och den stabila och logiska verklighet jag kom från skulle vara borta. Kanske för alltid. Mina fötter rörde sig, jag var än en gång fast i denna dammiga tid, denna spillra av dekadens och jag älskade det.