Trött och yrvaken. Jag begraver ansiktet i mammas pälskrage. Doften av Anais Anais symboliserar trygghet. Kylan i mitt hår och bildörrar som slår, jag glider in och ut ur sömnen.
Efter bara en kvart tillsammans bryter vi ihop av skratt, tårarna rinner och humorn är rå som vanligt emellan oss. Frispråkigheten är självklar och energin hög. Rösterna är ivriga och avbryter varandra, pirret fortplantar sig i kroppen över gemenskapen jag känner.
Messengersamtalet på skärmen lyser mot mig. Ifrågasättande av varför jag tänker som jag gör, varför jag gör som jag gör. Den första reaktionen är ofta irritation, men i hennes frågor hittar jag mina svar, som jag inte alltid visste att jag hade.
När klockan ringer vid 01.00 är min första reaktion att vända mig om och fortsätta sova. Jag drar ut på det men efter en stund hörs rörelser ute i lägenheten. Kylskåp som öppnar och stängs, suckanden och gäspningar. Mumlande röster. Jag ler och kämpar mig upp från madrassen.
Vi skrattar. Jag känner en gemenskap som inte fanns mellan oss när vi var yngre. Med åldern har självklarheten i vårt systerskap kommit. Likheter och olikheter. Vetskapen om att hon alltid kommer finnas där för mig.
Detta är en hyllning till kvinnorna i mitt liv. Dessa kloka, reflekterande varelser. Ni är många fler än i de scener jag visat upp, er jag upplevt nya erfarenheter och äventyr med. Er jag känt länge, ni som är nya i mitt liv.
Idag är jag stolt över att vara kvinna. Utan er hade jag inte varit den jag är idag. Tack. <3
Så bra du skriver!
Tack! 🙂