Hur vågar man gå sin egen väg, göra sina egna val, misstag och släppa förväntningarna som finns runt omkring?
Det var kontentan i ett samtal när jag med ett par vänner promenerade över Stockholm en kall vårförmiddag i veckan. Då min utbildning börjar lida mot sitt slut kommer med den jobb- och framtidsångest och att man borde gjort andra val i livet än de man gjorde. Om jag hade tänkt si, om jag hade gjort så. Men valen vi gjort är våra egna och att ångra dem är ungefär lika dumt som att kasta en påse hundskit i ansiktet på sig själv. Det lönar sig inte att ångra sådant som man redan gjort, utan istället får man blicka framåt och använda de erfarenheter som skapats, till nästa kapitel i sitt liv.
När vi gick över stadens broar den förmiddagen, slog det mig att det avund jag kände när jag var yngre, för de som visste precis vad de ville göra med sina liv i form av arbete och familj, har varit helt bortkastat. Att studera på universitet direkt efter gymnasiet, färdig några år senare, få fast anställning innan 30 och familj på det, hade inte skapat den Mariah jag är idag. Jag hade troligen haft värre ångest än den jag har över att jag fortfarande inte vet vad jag vill bli, när jag blir stor.
På en annan promenad, med en annan vän, pratade vi om förändring. Mitt liv de senaste åren har varit mer händelserika än många år sammantaget. Det beror på att jag valde att bryta upp från den relation jag levde i och det livet jag hade då. Där stod jag, med framtiden vid mina fötter och jäklar, sen tog det fart. Men vad händer när det lugnar ner sig. Har jag blivit beroende av förändring? Mitt tema den här veckan har definitivt varit livsval.
Idag säger jag hejdå till den vardag jag levt sedan i slutet av augusti förra året. Nästa vecka vänder jag blad, börjar på ett nytt kapitel eller öppnar en ny dörr. Vissa förstår varför, andra ställer sig oförstående till mitt val att påbörja något nytt när jag inte avslutat där jag står. Men faktum är att jag aldrig ångrat ett val när jag väl tagit det. För det lönar sig ju inte. Ungefär som att kasta en påse hundskit i ansiktet på sig själv. Det är ju bara dumt.
Foto: Magnus Muhr