Vara duktig-syndromet. Det är vad som slår mig när jag sitter här, dagen innan nyårsafton, med en helvetiskt pms, och försöker tvinga fram den årliga nyårskrönika jag självvalt tagit på mig att skriva och låta andra begrunda (beundra) vid den här tiden varje år.
Jag skulle kunna skriva om pandemin (som bara ger och ger, eller hur…?) Kapitolium, eller hur klimatet slår tillbaka med allsköns naturkatastrofer världen över. Hur jag och min författarkollega och vän snart skrivit klart vår gemensamma roman, att jag förvirrat kastats mellan hopp och förtvivlan gällande min arbetssituation, eller hur vi drunknade i gurka här hemma då det var den enda grödan tillsammans med tomaterna som gick riktigt bra i år.
Jag skulle kunna skriva att det varit ett turbulent år känslomässigt, både för mig själv och fler i min närhet och att stressen av att känna sig otillräcklig både arbetsmässigt och privat tärt på energinivån.
Men frågan är nog snarare varför jag känner mig tvingad mig åstadkomma en nyårskrönika bland alla andra, när jag uppenbart inte har något att säga? Varför känner jag mig stressad över att inte prestera så som jag känner att jag borde?
Kommunikatörer sägs vara en av de yrkesgrupper som har störst chans att bränna ut sig, men det diskuteras varför det är så. Någon säger att det är förverkligandet i det kreativa som är problemet och någon annan hävdar att det snarare beror på att kreativa människor, som kommunikatörer är, ofta bär på en känslighet. Vad som är sant eller inte får de lärde tvista om, men visst är det intressant? Och att det är i den yrkeskategorin jag själv finner mig i och vill utvecklas inom. Som själv har en känslomässig utmattning bakom sig.
Får en att tänka på livsval om inte annat…
Nä, nån fröken-duktig orkar jag inte vara i år så jag nöjer mig med detta svammel om egentligen ingenting. Och nu går jag i ide igen till nån gång fram till mars. Till dess: so long, and thank’s for all the fish! May 2022 be with me!
Gott nytt slut och Gott nytt år 2022!